Att släppa någon fri är går endast då om man slutar att stämpla i förväg. Det går endast om de förutfattade meningarna byts ut mot lyhördhet och närvaro. Vet att så många fler än jag själv varit med om det att andra redan bestämt i förväg att du skulle inbilla dig, att dina känslor inför något tillhör en inbillning eller en gammal bild av ditt jag.

Jag förnekar inte att jag alltjämt kommer behöva leva med och acceptera mitt förflutna. Att det påverkar mig än i dag, men, att gång, på gång bli sedd utifrån gammalt istället för i den verklighet som råder i dag är frustrerande. Speciellt då det sedan visar sig att man själv faktiskt hade rätt, såg, kände och upplevde sanningen som den var, medan de sk experterna hade fel.

I över ett år har jag nu tillskrivits en diagnos jag förvisso har delar kvar av att bemästra, men vilken jag själv har kontroll över, det medan den fysiska, verkliga problemen klassats som inbillning av en hel läkarkår och fler därtill. Det tills i december, då det visar sig att jag hade rätt, rätt hela tiden. Jag hade rätt och experterna fel.

Men nu händer det återigen och vad har jag till mitt försvar? Och vad har alla andra i liknade situation för redskap att försvara sig när stämpeln redan är satt?

Att vara ett offer funkar ju inte, ej heller att tycka synd om sig själv. Så vad kvarstår?

Att våga lita till sitt hjärta, söka skydd där fristad finns och därefter rusta sig med ödmjuk styrka så att ingen lägger hot och skuld i ditt inre igen.

K Carina