För tre år sedan fick jag frågan om jag verkligen hade nått botten
för att på djupet kunna bryta de mönster vilka grundade sig i pålagor av skuld och skam.

Då svarade jag snabbt ”Ja” eftersom samma rädsla som var ett objekt för skulden av att inte duga,
också skyddade den sanning som gjorde för ont.

Vem vill egentligen möta det som jagat en i alltför många år,
det som man flytt från i olika former och utåt spelat roller vilka egentligen endast bara varit en sköld.

Jag ville det inte, men livet ville något annat.

Helt plötsligt hamnade jag där då allt jag tidigare så hårt hållit fast vid, inte fungerade längre.

Det som alltid fått mig på fötter, igenom ätstörningar, sekter och övergrepp.
Den del av mig som manade fram prestationer i olika sammanhang slutade fungera totalt.

Det blev dimma, allt snurrade och jag blev så bakbunden till händer och fötter att hela jag låg hjälplös som ett nyfött barn.

Orsaken till det totala sammanbrottet var fler men en stor bov i dramat stavas Bensodiazepiner
Resan med dem förde mig rakt ner i helvetet och jag vill lova att botten nåddes, jag blev placerad under den, kippandes efter andan 24-7.

I moderna terapier pratas det gärna om medberoende och hur stark man ska bli i sig själv genom att våga bryta det.

Jag kan villigt skriva under på att just mitt medberoende denna gång räddade mig tillbaka till liv.
Gudarna ska veta att jag inte vet hur det gått om inte de allra närmsta och den allra närmaste stått som furor och en fura då jag föll.

Lärdomen handlar för mig om ödmjukhet inför att tankens kraft förvisso är stark men att hjärtas rop efter hjälp, frihet och äkta liv är ännu starkare än den.

Ett fall till bottens slut kan bli en början till något äkta, oförstört och sant och även jom jag inte önskar min värsta fiende att få genomgå kampen för att bli fri ifrån läkemedelsdroger, gav fallet mig en andra chans till ett äkta liv.

I dag finner jag själv både plusvärden och styrka att stå på egna ben, även om relationen jag lever i är en trygghet av genuint värde i sig.

Ser inte strävan mot självständighet som en tävlan, utan snarare är det en nyckel som bör användas med ödmjukhet inför att alla kan hamna i lägen där ropet på hjälp skär som knivar igenom natten.

Kram Carina