Det finns myter av olika slag.

Dels de som gör sig hörda i sagor och dels de som gör sig hörda i tyckaden och påståenden människor emellan.

Det finns också en uppsjö av myter kring olika självskadebeteenden och de flesta av dem får mig att backa baklänges och helst vilja skrika rakt ut:

Stopp, Sluta, Ni har så fel det bara går,
ni har så fel så ni kan inte ana!

Några av de vanligaste är:

”En person som skadar sig själv vill endast ha uppmärksamhet”

Fel:
De flesta personer som skadar sig själva gör det i ensamhet och som en sista utväg när alla andra vägar till att försöka göra sig hörd och förstådd har stängts.

”Personer med självskadebeteenden väljer själva att vara destruktiva”.

Fel:
Man väljer inte att vara destruktiv som man väljer vilket pålägg man vill ha på mackan.

Självskadebeteenden handlar om bestraffning av sin egna personlighet och valet drivs av ångest och starka rädslor.

Det krävs en oerhörd styrka att våga möta denna ångest och Gudarna ska veta att alla som är drabbade av det, inte önskar annat än att bli fria ifrån den.

”Personer med självskadebeteenden och annan ångestproblematik är för självupptagna och borde intressera sig mer för andra än sig själv”

Fel:
Alla dessa personer har som oftast brytt sig mer om andras mående och i det tappat bort sin egen inre kärna av liv.
För att få den inre kärnan att våga leva igen behövs hjälp till självhjälp för att på sikt ta med hela sig själv ut i livet igen.

”Dina tankar styr hur du mår”

Detta påstående kan förvisso stämma för några men själv har både jag och andra med mig erfarenhet av att ingen hjärntvätt av positivitet läker ett hjärta som ropar på hjälp.
För att det ska bli helt behövs genuin förståelse för både känslor, tankar, kropp och själ samt kärlek som helar på djup och bredd!

Carpe Diem och ta hand om just dig!

Carina